Wachtelhunden
av Laila Kalling

1. RAS HISTORIA

År 1897 beslöt några jägare i södra Tyskland och Österrike att återskapa en gammal sydtysk jakthundras, en hund som var vanlig under 1800-talet och som användes vid varierande typer av jakt. Wachtelhunden finns omskriven och avbildad redan under 13:e o 14:e århundradet. Hundar som kallades wachtelhundar jagade hare, fälthöns som exempelvis den numera sällsynta lilla fältfågeln vaktel, men var framför allt effektiva vid skogsjakt på hjort, rådjur, hare, vildsvin, räv, samt annat rovvilt.

Tyskland var vid förra seklets början ett land under ekonomiskt uppsving och nytänkande. Nationalromantiken blomstrade. Allt tyskt var på modet och man värnade om det nationella, därmed även de tyska hundraserna. Daimler uppfann förbränningsmotorn i början av förra seklet vilket innebar en revolution för biltillverkningen som kom igång ordentligt genom denna uppfinning. Att förflytta sig under denna tid gjorde man annars med häst och vagn eller genom att gå. Rikskansler Bismark avsattes vid förra seklet början av kejsar Vilhelm II och Tyskland var ett kejsardöme fram till 1918. Tyskland omfattade även delar av Polen, ända upp till Kaliningradlandområdet kallades Preussen. Många afrikanska kolonier ingick också, vilket gjorde Tyskland till en stormakt . Under första världskriget 1914-1918 förlorade Tyskland sina kolonier. År 1918 härjade spanska sjukan – en influensaepidemi som dödade 20 miljoner människor i Europa. Massarbetslöshet, inflation, depression drabbade Tyskland under 1920-talet. D-marken blev då värdelös på grund av kraftig inflation. Stor oro rådde i den tyska nationen som hade över 6 miljoner arbetslösa. År 1932 blev den österrikiske furiren Adolf Hitler tysk medborgare och ställde upp i valet för nationalsocialisterna. Samma år kom Kreuger kraschen med ännu djupare depression som följd. 1933 kommer Hitler till makten som rikskansler. Alla föreningar upplöses och kontrollen tas över av nationalsocialisterna. Andra världskriget varade mellan år 1939-1945. Freden i Europa nåddes år 1945. Direkt därefter upprättades en ockupationszon mellan väst – öst Tyskland som varade fram till 1949. Kalla kriget börjar efter andra världskriget mellan öst och väst blocken. Berlinmuren mellan öst- väst Tyskland byggdes 1961 och varade till år 1989. Detta skedde i Europa och världen samtidigt som en jakthundras byggdes upp. Historien påverkar även våra hundraser. Den utveckling vi jägare tar som naturlig idag, exempelvis att kunna förflytta sig med bil,tåg och flyg, kommunicera via telefoner, GPS, och datorer är uppfinningar gjorda under 1900 talet. Vapenutvecklingen sker ofta under krig – vapnen vid förra seklets början och idag skiljer sig markant. Trots alla motgångar med krig och farsoter skapades en jakthundras av jägare för 100 år sedan. Wachtelhundens egenskaper värderas lika högt av dagens jägare som jägaren vid förra seklets början. Egenskaperna har inte ändrats i någon större omfattning under denna långa tid.

Ras aveln av hundar kom igång i många länder i slutet av 1800-talet, före dess var aveln betydligt friare. Många kennelklubbar bildades i slutet av 1800-talet eller början av 1900-2 talet. Termen genetik började användas inom växtförädlingen vid 1900-talets början. Intresset för husdjursavel och rena raser växte successivt fram.

I början av 1900-talet stod en strid bland de tyska jägarna. Striden gällde om man skulle jaga med de engelska specialiserade hundraserna som pointer och setter eller värna om sina egna mer mångsidiga tyska raser. Synen på jakt och jaktutövande skilde sig mellan tyska och engelska jägare. I olika delar av landet användes varierande typer av jakthundar beroende på jakttraditionen. Det fanns olika typer av hönshundar som användes vid fågel - och småviltjakt, grythundar för grytjakt. Småviltjakten var utbredd och vilttillgången stor. För högviltet fanns Schweisshundarna, men dessa användes bara efter skottet. För högviltet i skogen behövdes en skalldrivande hund, en hund som var mångsidig och effektiv. En förhoppning väcktes att den lilla bruna wachtelhunden skulle kunna motsvara jägarnas förväntningar. Jägarna behövde en waldgebrauchhund, dvs. en skogsjakthund. Wachtelhunden var och är en waldgebrauchhund och stöberhund. Begreppet stöbern är svårt att översätta till svenska. Ordet beskriver hur hunden arbetar i skogen. Detta kan liknas med vårt svenska ord för stövare. Alla jägare vet vad en stövare gör under sin jakt i skogen och någon speciell beskrivning behövs inte. Att bara översätta stöbern med skogssök täcker således inte hela begreppet då även upptagsförmåga, drevförmåga, effektivitet, skallet o.s.v ingår i begreppet.

De 17 ras entusiasterna i södra Tyskland och Österrike, som hade goda erfarenheter av wachtelhunden som jakthund, arbetade hårt för att bevara den men hade svårt att få rasen godkänd i ”Delegierten Commission”(DC) som förde Deutsche Hundestammbuch. DC ansvarade för erkännandet av hundraser och var den tidens föregångare till Verein für Deutsche Hundewesen. Under de 10-12 år det tog att få rasen erkänd förlorade man mycket avelsmaterial på grund av stridigheter med DC men även inom den egna rasklubben pågick många diskussioner. Meningarna var åtskilliga om hur en bra wachtelhund skulle arbeta och se ut. Rasklubben Tyska Wachtelhundklubben,W H K bildades 1903. W H K ändrade sitt namn till Verein für Deutsche Wachtelhunde-V D W, under andra världskriget.

Wachtelhunden ansågs inte "fin" nog inom DC, den var lite av en vanlig "bonnhund”. Rasen erkändes slutligen år 1907 under namnet Deutscher Wachtelhund, förkortat DW. Tyskland blev rasens hemland och den tyska wachtelhundklubben fick huvudansvaret.

När wachtelhunden erkändes kunde man starta med en systematisk avel på rasens jaktliga funktion och de dugliga wachtelhundarna blev registrerade i en stambok. Den jaktliga funktionen hos wachtelhunden har alltid varit ledstjärnan i avelsarbetet. Jakt utvecklingen och traditionen inom hemlandet har präglat rasen.

I stamboken registrerades endast hundar som genomfört jaktprov och dessa godkända individer togs in i aveln. Således stämmer inte födelseår och registrerings år överens de första 20-25 åren av rasens historia. Man kan inte följa kullsyskon lika enkelt som idag eftersom de registrerades vid olika tidpunkter, även föräldrar till jaktprovs godkända hundar kunde släktskapen. Dock finns en klar logik som reder ut släktskapen när man väl kommer åt nyckeln.
Den första stamboken kom år 1909 med "Band J-K". 35 wachtelhundar registrerades i den. Det var vanligt att man lade till sitt eget kennelnamn efter det första registrerade kennelnamnet när hunden började användas i den egna aveln, vilket innebar att hunden kunde ha ett dubbelt kennelnamn exempelvis Marko von der Göllnitzhöhe vom Spessartforst, 2163M.
De hundar som inte kom till prov registrerades i Deutsche Hundestammbuch, DHStb. Men dessa omeriterade hundarna kom aldrig in i aveln och har således inte påverkat utvecklingen av rasen.

Uppfödarna hade dålig kontakt med varandra vid förra seklets början, dels på grund av geografiskt avstånd, svårigheter med att kunna förflytta sig samt dåligt intresse för att sprida rasen utanför den egna regionen. Valpköparna fanns ofta på nära håll.

Slutligen lyckades klubben samla in hundar som stämde in på de ideal och den bild man hade av den gamla wachtelhunden som främst fanns kvar i syd Tyskland och Österrike. Man sökte hundar som kunde användas huvudsakligen för skogsjakt. Hunden skulle skalla på slag och inte bara vid synkontakt, vilket var vanligt att hundarna gjorde – och en av orsakerna till stridigheterna. Hunden skulle arbeta spårsäkert, ha god upptagsförmåga, vara säker eftersökshund och apportör. Vattenpassionen var omtalad och önskvärd. Skärpa mot rovvilt och annat vilt, exempelvis vildsvin, som förekom under skogsjakten, krävdes. Wachtelhunden skulle vara klok, självständig men lätt att föra.

Exteriört var de första hundarna bruna med vit bröstfläck och vita tåspetsar, långt, tätt något vågigt hår, muskulösa, lågställda, rektangulära med bra kroppsliga proportioner. Långa öron som räckte fram till nosen, kraftigt ädelt nosparti utan stop, ha en klok blick i mandelformade bärnstens färgade ögonen. Wachtelhunden ska ännu idag ha ett ädelt huvud. Typmässigt har rasen behållit sin karaktär. Om man ser på gamla foton från 1900-talets början så är hundarna mycket lika dem vi ser idag. Ursprungligen var hundarna något lägre i mankhöjd, oftast mellan 40-50 cm, tikar 40-45 cm, hanar 46-50 cm. Dagens ras standard anger att tikar bör vara 45-52 cm, hanar 48-54 cm.

1: 1 STAMHUNDAR

Av de hundar som uppfyllde kraven vid förra seklets början var tre bruna hanar, en brunskäck hane med röda tecken och fem bruna tikar. En brunskimmel tik kom in i aveln vid första världskriget och slutligen den sista som räknas som stamhund var en brunskimmel tik, 1921. Dessa 11 hundar är rasens grundare. Samtliga var skalldrivande och var meriterade på jaktprov(GP).

Lord Augusta -den viktigaste stamhunden, med registreringsnummer 1834 L, var en brun hane, född 1898 i Ammerseegrund, Oberbayern, efter Lord Maising undan Edda. Lord Augusta registrerades troligen inte förrän han var gammal eller eventuellt död, 1910(Lstambok). Lord Augusta utgör grunden för den typiska wachtelhunden, med långa öron, långt ädelt nosparti, klok blick, bra proportionerad kropp med starka, kraftiga ben samt tjock, tät något vågig päls. Han var en utmärkt skalldrivande, väl fungerande skogsjakthund, apportör i vatten och på land, duktig eftersökshund samt hade bra rovdjursskärpa därtill klok och samarbetsvillig.

Tillsammans med stamtiken Wanda Augusta efter Wodan undan Wanda bidrog han till ytterligare framstående hundar i den första delen av aveln vid förra seklets början. De första stamhundarna som användes var bruna med vita tecken på bröst och tassar. Även en brunskäckhane med röda tecken på ögonbågar och underben, utgör en av stamhundarna. Från de första hundarna föll även brunskimmel och brunskäck färgade hundar ut.
Tiken Baby aus der Schanze e Range u Daisy1838 L, brunblåskimmel med bruna fläckar, från Taunus, Rheinland, är den viktigaste stamtiken för alla skimmelfärgade hundar. Hon godkändes för avel 1910. Beskrivs som en liten, mycket typisk och jaktligt utmärkt wachteltik. Den viktigaste stamhanen bland skimlarna är Roland Werdenfels vom Klosterhof 101M (e Erlkönig v Wachtelstein 851J u Champion Isa a d Schanze,2009L).Erlkönig, en helbrun hane, var sonson till Lord Augusta.
Roland Werdenfels vom Klosterhof är urmodellen till det tyska föreningsmärket, ett ädelt DW-huvud med en snäppa i munnen.

Någon åtskillnad färgmässigt gjordes inte, den jaktliga funktionen var det viktigaste.

1921 godkändes tiken Mira v Iglbach 32 V, brunskimmel, hon anses ha bidragit med mycket bra spårskall till rasen. Miras stamtavla är något oklar på grund av oroligheterna under och efter första världskriget då avelsarbetet höll på att gå förlorat.
Uppfödningen var ytterst knapp och jaktprovsverksamheten svår att genomföra under första världskriget. Men enligt vissa källor var hon efter Baby ad Schanzes moderlinje.

FRÅN 1921 SLÖTS STAMBOKEN OCH INGA YTTERLIGARE HUNDAR TOGS IN I AVELN.

Samtliga våra nu levande wachtelhundar härstammar från nedan angivna stamhundarna.

Lord Augusta,Ammerseegrund	brun,vit bröstfläck,vita tåspetsar, hane	Skapade viktigaste *Faderslinje*
Mentor, München	brun hane	Med Flecksteins Rieke
Tello Walhall, Allgäu	brun hane
Troll von Ammersee, Ammerseegrund	brunskäck m röda tecken, hane
*Tikar*
Wanda Augusta,Oberbayerische Hocheben	brun,tik	Viktigaste moderlinjen
Fleckensteins Rieke,München	brun, tik
Erra, Hannover	brun tik
Dela, Hannover	brun tik	Troligen utdöd linje
Hella v Ammersee	brun, tik
*Baby auf der Schanze*,1838L Rheinland	brunskimmel med mantel tik	Stam-mor till alla brunskimmlar
*Mira von Iglbach*, 32V, Oberbayern	brunskimmel tik	Kom in 1921 i aveln

Son till Lord Augusta var brunskäcken Tuff 822 J. Moder var Wanda Augusta. Tuff kom att bilda stamlinje för kleiner münsterländer i Hannover trakten (sk.hedwachtel).

Haidejägers Walhall(e Lord Augusta u Wanda Augusta) och Hella v Ammersee fick en betydande son, Tassilo v Ammersee,849 J. Tassilo var liten med bra kroppsproportioner, stark rygg men med oädelt huvud, kort nos och stora öppna ögon och bred panna, ett fel som kallas för Tassilo-nedärvning. Jaktligt nedärvde Tassilo mycket bra” näsa”, ett bra och lugnt, systematiskt sök. Tyvärr nedärvde han även anlag för skott- och handskygghet. Man försökte på 20-talet minska användningen av Tassilo-linjen för att få bukt med dessa negativa inslag.

1:2 WACHTELHUNDENS FADER

En av förgrundsfigurerna var Rudolf Friess, från Oberbayern, även kallad Wachtelhundens fader. Han var jägmästare, yrkesjägare, kynolog och skribent. Avelsråd inom VDW mellan år1908 till 1964. Han förde hela sitt liv en kamp för wachtelhunden, praktiskt inom föreningen genom att samla medlemmarna under givna regler för avel och jaktprov, på jaktprov som hundförare och domare, som uppfödare med kennelnamnet "vom Klosterhof" samt i skrift i jakttidningar och böcker.

Han var den samlande kraften som dominerade utvecklingen av rasen. Under nödåren då föreningen nästan slogs i spillror samlade han skarorna för att föra avelsarbetet vidare. Utan hans insatser hade kanske rasen inte kunnat utvecklas så som den har gjort.
Han var också ett erkänt namn inom andra raser som tysk jaktterrier som han deltog i uppbyggnaden av samt den tyska delen av jaktspaniels.

Friess var inom dessa raser delaktig i utformandet av respektive jaktprovs- och avelsregler. Friess hade förmånen att kunna behålla hela kullar i sin kennel. Detta var inte helt ovanligt förr bland uppfödare. Ur dessa kullar kunde han satsa på de bästa hundarna. Valpsjuka, parvo, rabies, jaktolyckor mm var vanligt och många hundar dog en förtidig död. Att hålla många hundar var en garanti för att inte vara utan hund vid jakten. Friess hade själv en omfattande uppfödning av båda färglinjerna av wachtelhund.

Friess fick överta en bitsk, ouppfostrad tvåårig brun hanhund som skulle avlivas efter att ha bitit både folk och andra hanhundar i många hundslagsmål där han segrande gått ur striden. Friess fick efter otroligt mycket arbete ordning på den bångstyriga, morrande hunden och kunde ställa upp på GP,(bruksjaktprov ) med mycket bra resultat 1911. Den oslipade diamanten var

>* Marko vd Göllnitzhöhe vom Spessartforst,2163 M
e.Nazi v Försterheim vd Göllnitzhöhe 2011L u. Hi-Burg-Fehmarn vd Göllnitzhöhe,2010L.
Lord Augusta var både farfarsfar samt morfarsfar.
Denna hane blev prototypen för de bruna wachtelhundarna.

Marko var den ideala skogs - och vattenhunden, omvittnat både på jaktprov och vid praktisk jakt. Hans vattenpassion beskriver Friess gärna i lyriska ordalag. En hund som fungerade lika bra i 0 gradigt till 20-gradigt vatten, hunden torkade snabbt och frös aldrig på grund av sin ypperliga päls. Marko hade en stor jaktvilja, "glänsande näsa", mycket bra drevskall, mycket stor skärpa och gav inte upp, ett skadat vilt gick aldrig förlorat för honom, det han inte kunde apportera på grund av viltets storlek, kunde han spontant rapportera (totverweisen) eller skälla på (totverbellen) tills föraren kom. Marko var också mycket säker som spårhund. Hans läraktighet och samarbetsvilja med Friess gjorde att hunden även kunde fungera som stötande hund på fågel och småvilt i täta snår. Marko beskrivs som en hund utan nerver vilket kanske 6 kan tolkas som att han hade god nervkonstitution. I rätta händer blev denna hund en framstående jakthund och dessutom var han en bra jaktlig nedärvare.

Den brune Marko samt en "blauschimmel" med bruna fält, provsegrare >* Donnar vom Klosterhof",19 O, kompletterade varandra och Friess har i flera böcker och skrifter beskrivit dessa hundars bedrifter.
Donnar var perfekt på hare och under rävjakten samt en oöverträffad eftersökshund, han var lika ”säker som gift" på att spåra upp skadat vilt. Många rävar dödade han själv. Av alla Friess hanhundar så var det dessa två som han höll främst. De har naturligtvis används flitigt i aveln. Donnar var efter provsegrare Roland Werdenfels v Klosterhof och Wanda v Wachtelstein.

Bland Friess tikar är det en som kom att betyda mest och som lade grunden till hans stora passion för rasen, Wanda von Wachtelstein,1737 J e.Haidejägers Walhall u Wachti Walhall. Lord Augusta var farfar till henne. Kennel Wachtelstein, drevs av herrarna S.Ott och J.Häring, bosatta utanför München, de bidrog med flera mycket bra nedärvare under kennelns verksamma tid på cirka 25 år.
Wanda von Wachtelstein, beskrivs som en liten, spårsäker, skalldrivande skogsjakthund, med hög skärpa, en brun tik med vitt bröst och vita tåspetsar och tillhörde de första hundarna som registrerades i VDW.
Wanda v Wachtelstein parades både med bruna- och skimmel - skäckhanar. Enligt Friess kom denna tik att bli stamtik i hans fortsatta avel, kennel Klosterhof. Med Marko och Donnar fick hon många framstående avkommor. Enligt Friess skulle rasen inte ha utvecklats så bra och kanske inte funnits överhuvudtaget utan den lilla bruna tiken Wanda v Wachtelstein.

1: 3 TVÅ STAMMAR

År 1913 föreslog Friess att man skulle avla rasen i två stammar, s.k. gruppavel. Under första världskriget när gruppaveln infördes var det få individer som användes i avel.
Båda stammarna var bruna men geografiskt var det en syd- och en nordtysk stam. Friess menade att man härmed kunde få hjälp av varandra om inavel skulle uppstå. Man skulle kunna utnyttja grupperna som ”genbanker” i nöd situationer, således skydda båda grupperna mot stark inavel. Gruppavel är ett system där rasen indelas i grupper, exempelvis efter färg, pälsvarianter, storlek. Man åstadkommer därmed automatiskt viss inavel inom grupperna. Hur stor inaveln blir beror på gruppernas storlek. Nationsgränser, Berlinmuren och vår karantän är andra exempel som åstadkommit gruppavel för vår ras ofrivilligt.
Den geografiska uppdelningen som först skedde inom rasen kom senare att övergå till färgindelning. Detta sedan den nordtyska stammen alltmer gled över till kleiner münsterländer.
De två grupperna bestod och består ännu av bruna hundar i den ena gruppen och brunskimmel och röd skimmel samt brunskäckar bildade den andra gruppen. De brunskimmel och skäckfärgade valparna som föddes efter bruna föräldrar räknades till brunskimmel gruppen.

Under vissa tidsperioder under rasens 100 år av renavel har man mixat grupperna för att under andra perioder hålla mycket hårt på gruppindelningen.
Skimlarna var i början av förra seklet egenskapsmässigt mer långdrivande hundar, de hade lätt för att skalla och var mer temperamentsfulla wachtelhundar. Om Baby aus der Schanze,1838L, berättas att hon var en svårförd hund som bytte ägare flera gånger innan hon slutligen hamnade rätt. Hon hade en enorm spårvilja, egensinnig men var också den bästa eftersökshunden och vildsvinfinnaren.
De bruna var lugnare, mer kortdrivande- sällan borta längre än 30-45 min, med utpräglad skärpa, lättare att få såtrena och ansågs förigare.

1:4 Inavel

Inaveln mellan år 1908 och 1940 var hög. Man hade en hård selektion enligt de jaktliga principerna vilket innebar att avelsbredden blev mycket smal. Därtill kom krig och svåra tider för befolkningen vilket rent praktiskt spelat roll för hur aveln bedrevs. Läran om genetik var i sin linda. Jägarna visste vilka egenskaper man önskade hos hundarna och hade höga krav. Inavel var dock en förutsättning för att forma och förstärka rasens jaktliga egenskaper. De negativa konsekvenserna av hög inavel ger på sikt var till stor del okänt.

Under första världskriget låg inavelsgraden i rasen i medeltal mellan 12-16 %. Toppen i inaveln nåddes 1921 med ett medelvärde i rasen på 23 %. Högsta inaveln som finns dokumenterad i en kull är 51 %, år 1925.
Stamboken stängdes 1921. Inaveln minskade sedan långsamt inom rasen.

1:5 FÄRGER

Från början av förra seklet kan man följa rent bruna linjer fram till mitten av 20-talet, därefter blandas de ut med skimlar samt skäckar och de rena bruna linjerna upphör i början av 30- talet.I stamböckerna anges noggrant hundens färg och teckning. Man var noga med att påpeka om de var rent bruna linjer utan inblandning av skimmel. De bruna registrerades som mörk bruna till kastanjebruna trots att de ofta hade och ännu idag har, vita tecken på bröst och tåspetsar.
Från den bruna stammen faller brunskimmel och brunskäckar samt hundar med brandröda tecken(tantecken) ut. Någon enstaka gång även silverbruna till musgrå (viltfärgad på svenska) samt mycket djupt mörkbruna (ser svarta ut men är bruna). De bruna hundarnas olika vita tecken -bröstfläck, bröststjärna, svansspets och tåspetsar angavs noggrant. Brunskimlarna fanns ofta uppdelade i brungrå skimmel, blåskimmel( blå dvs. mycket mörkbrun), dunkeltiger (brun som grund, blandat med vitt samt "tiger" = de små bruna "prickarna"), mantelskimmel och helltiger (vitt som grund med bruna prickar och bruna fält). Även på skimlarna angavs 8 noga olika tecken som brunt huvud, ben, fält, mantel, tiger osv. Någon enstaka trefärgad, brun, vit och röd fanns registrerad.
Hundar med mycket vitt –mer vitt än brunt- ansågs opraktiska då det syntes för lätt vid exempelvis andjakt. Helt röda eller gula hundar var inte önskvärda och ansågs diskvalificerande. Att man inte önskade ha röda hundar hade en praktisk aspekt då en röd hund lättare förväxlades med andra hundraser som brackor, med vilt som räv, rådjur eller hjort vid jakt. De ”felfärgade” valparna gallrades bort.
Först i modern tid har man accepterat de röda hundarna, mycket på grund av den avel man bedrev inom DDR. De röda hundarna bör ha rävens eller hjortens mörka färg, gula hundar är inte önskvärda.
Idag finns inga rena färglinjer kvar, alla har någon gång mixats färger emellan.
Man önskar hålla de två grund färgerna åtskilda i fortsatt gruppavel ännu idag inom VDW. Mixar kan tillåtas. Numera bör man se till de linjer hunden kommer ifrån istället för färgen om man är intresserad av vissa egenskaper.

FIGUR 1: Brun hane

FIGUR 2: Röd hane

FIGUR 3: Brunskäck hane m. tigerprickar

FIGUR 4: Brunskimmel hane

1:6 STAMBOKEN OCH DE OROLIGA ÅREN

Stambok startade WHK/VDW år 1909. Rudolf Friess förde stamboken mellan år 1909 till 1924. Tack vare stamböckerna kan vi följa en hel ras utveckling från 1909 till idag. För den intresserade är stamböckerna en rik källa av information. Här finns en systematisk uppställning över födda hundar efter jaktprovsmeriterade avelshundar, uppfödare, jaktprov, problem inom rasen, bilder mm. Från starten använder man olika tecken framför hundens namn för att beskriva hundens jaktliga meriter. Tecknen bestod av bland annat snedstreck, stjärnor, parenteser, betyder att hunden är skalldrivande på spår, / = skärpa, │= döskällare o.s.v. När man lärt sig de olika tecknen är det mycket enkelt och ger en snabb information om vilka jaktliga meriter hunden fått.
Fram till år 1933 hade man en fungerande egen stambok inom WHK. Man registrerade dock endast de hundar som startades på jaktprov. De hundar som aldrig deltog i prov och därmed inte kom i avel "finns inte" i populationen.
På 30-talet ändrar man registreringsrutinerna så att alla valpar efter godkända föräldrar registrerades i stamboken.
Mellan år 1908-1942 registrerades ca 12 000 DW i Tyskland. Under första världskriget var registreringarna låga, mellan 20-90 wachtelhundar/år efter jaktprovsmeriterade föräldrar. År 1919 kom man för första gången över 100/år(169st). Högsta registreringssiffran var 1921 med 767, därefter sjönk registreringarna till under 500/år fram till 1930 då man kom över 500/år igen.
Rasföreträdarna inom WHK/VDW har alltid värnat om att rasen inte ska falla i ”icke jägarhänder” och har medvetet begränsat uppfödningen.

31 december 1933 tog rikskansler Hitler över makten i Tyskland och olika föreningar blev förbjudna. Nazisterna stängde den tyska hundstamboken, DHStb. ”Det tredje riket” innebar stora förändringar för hundorganisationerna. De frivilliga föreningarna upplöstes och ingick i nazisternas Reichsbund hundewesen som förde Reichzuchtbuches(RZB) och en riksordförande utsågs, några fria val förekom inte.
DW var en nationell ras och WHK fick därmed tillåtelse att fortsätta som tidigare, föra sin egen stambok över rasen samt anordna jaktprov. Att rasföreningen kunde behålla kontrollen över rasens utveckling har haft mycket stor betydelse. Från år 1944 ser man i stamböckerna att WHK ändrar sitt namn till Verein für Deutsche Wachtelhunde, VDW.
Krigen slog nästan föreningen i spillror. Friess var åter den enande kraften trots att landet var i kaos. Sakta men säkert lyckades man bygga upp föreningen och verksamheten igen efter andra världskriget.

1:7 AVELSORDNING

För att få delta i aveln måste man ha genomfört jaktprov, ett önskemål som funnits sedan år 1909. Trots att Friess propagerande för att man skulle följa vissa gemensamma regler som man kommit överens om inom rasklubben, som att endast använda de bästa hundarna i avel, hålla färgslagen åtskilda m.m. så var det svårt under och efter andra världskriget att leva upp till detta. Efterfrågan var större än tillgången på hundar vilket gjorde att uppfödare följde sitt eget huvud mer än att följa de krav som fanns från VDW.
Rasen hade problem med hög inavel samt många sjukdomar före andra världskriget. Aveln bedrevs som snäv linjeavel, det var vad man accepterade och ansåg var det mest naturliga när man ville få fram bra jakthundar. Tyvärr innebar inaveln också att dåliga anlag för olika sjukdomar nedärvdes och förstärktes. Kunskap om sjukdomars nedärvning var inte känt som idag. Läran om generna var under utveckling och mycket var okänt. Om en hund inte fungerade tillfredsställande togs den bort.
Andra världskriget innebar att inaveln minskade eftersom man blev tvungen att blanda de olika färggrupperna. Det förde med sig att man efter kriget inte kunde se de olika egenskaperna som de olika färgvarianterna hade haft. Även ett fåtal hundar som inte hade startat på jaktprov ingick under kriget i aveln. Det var naturligtvis svårt att ägna sig åt jaktprov under kriget. Om hunden under praktisk jakt visar sig vara en värdig rasrepresentant kunde den användas i avel.
Sjukdomsanlagen var väl spridda eftersom det ofta rörde sig om recessiva samt polygena anlag i de flesta fall. Många veterinärer och intellektuella hade flytt eller dött under kriget. Hundars sjukdomar var inte det som prioriterades först i ett land i kaos.

För att få registrera hundar inom VDW krävs sedan 1960-talet att man uppfyller de mål som bestämdes i avelordningen (ZuchtOrdnung). Att man införde en ZO berodde på den oordning som rådde efter andra världskriget. Kryptorchism var ett omdiskuterat problem. Den "okontrollerade" aveln med icke fullgoda jaktprovsmeriterade hundar ville man korrigera. Därför beslutades att man måste ha vissa poäng i delmomenten på jaktproven och godkänt skärpeprov för att godkännas som avelshund. Ett godkänt unghundsprov räckte således inte, 11 vissa av momenten/egenskaperna på prov värderades högre än andra varför det krävdes vissa minimipoäng i dessa moment för att överhuvudtaget komma till avel. Denna avelsordning som reglerar det mesta, följs ännu idag noggrant. Justeringarna har varit få av ZO.

Kullstorleken låg länge på ca 4 valpar/kull. Om tiken fick över 6 valpar skulle man skaffa en amma till de övertaliga valparna eller också skulle valparna gallras bort enligt den gamla ZO. Detta har naturligtvis slopats. Idag ligger valpmedeltalet /kull på 5,8 till 6,5 i Tyskland.

Sedan 1963 har man en systematisk utvärdering av avelshundarna. Ett överraskande resultat, var att de högt meriterade hundarna inte alltid nedärvde sig lika bra som man hade trott. Även hundar med sämre resultat på jaktprov kunde nedärva sig bättre till sin avkomma än "provsegrare" och de mycket välmeriterade avelsdjuren. Övertron på ”champions” fick därmed en mental knäck. Sedan 60-talet arbetar man tillsammans med genetiker och veterinärer inte bara runt sjukdomspanoramat utan även jaktegenskaper. Sedan 1988 utvärderas systematiskt avelsdjurens nedärvning med s.k. BLUP-index av höftledsdysplasi samt jaktegenskaperna "näsa"- drevskall – spårvilja - skogssök och skottfasthet. (Se vidare dokumentet rasutvecklingen inom VDW.)

BLUP= Best linear unbiased prediction (bästa lineära förutsägelse utan systematiska fel) är en matematisk modell inom genetiken.

1:8 SJUKDOMAR

På grund av krig, inavel och olika sjukdomar, exempelvis kryptorchism samt flera hundar med hårda skall och andra jaktliga problem var man tvungen att para bruna och brunskimlar/skäckar med varandra under och efter andra världskriget. Den gruppavel som hade bedrivits bröts upp. Friess gick själv i spetsen med matadorerna, brunskimlarna

>* Pirschjägers Dachs(1943) samt >* Pirschjägers Etzel(1944).

Dachs fick över 250 valpar under mottot att han var en god nedärvare. Det antalet valpar är ännu idag svårslaget! Tyvärr nedärvde han bl.a. kryptorchism samt andra problem och man lärde sig av det misstaget att undvika matadoravel. Hanhundsbegränsning infördes i aveln.

HD (höftledsdysplasi) uppmärksammades på 60-talet då Puck von Oberwald (halvbror med svensk importen Othello v Oberwald) nedärvde svår HD. Man hade på den tiden hela kullar som inte kunde gå vid 6-månaders ålder på grund av HD. Röntgenundersökningar och bekämpningsprogram infördes på 70-talet, som för tysk del innebar att båda föräldrarna inte fick ha HD. Om en HD-belastad hund användes måste den ha något annat värdefullt för aveln. De tyska genetiska rådgivarna resonerade annorlunda än de svenska genetikerna och SKK. Man prioriterade de jaktliga egenskaperna först och satte tröskeln lägre för sjukdom, exteriören prioriteras lägst. Man ville ha friska hundar men inte på bekostnad av de jaktliga/mentala egenskaperna. En långsam skärpning av reglerna gör att man på sikt kommer att sanera problemet. Det är självklart även i Tyskland att använda friska hundar i aveln- bara de bästa hundarna ska användas. Idag beaktar man också tand - bettfel, knäluxationer, epilepsi, hjärtfel, ögon och öronsjukdom samt hudproblem. Dessa sjukdomar förekommer officiellt i låg frekvens.
Hundar som visar skotträdsla samt ängsliga, mentalt svaga hundar samt de hundar som har oärliga skall, vilseledande lös skallgivning, skallar utan vittring är diskvalificerade för avel.

Vad man bör hålla i minnet är att genetik och veterinärmedicinen kommit långt idag. Det som vi idag finner naturligt har inte alltid varit det. "Hundveterinärer" var sällsynt före och efter andra världskriget. Man visste inte hur arvsgången var när det gällde många idag kända sjukdomar. Därför kan det te sig märkligt för oss varför man gjorde vissa val - men det var vad man Då trodde var rätt.

1:9 WACHTELHUNDENS KARAKTÄR

Åtskilliga är de beskrivningar i äldre litteratur av hur wachtelhunden uppträdde, dess väsen och karaktär.
Gemensamt för dessa beskrivningar är wachtelhundens jaktpassion, egensinnighet att själv lösa problem och stora självständighet. Jaktpassionen kunde yttra sig i dagslånga drevjakter eller skarpa, svåra situationer med vilt där hunden klarade striden. Wachtelhunden beskrivs som en ”solojäger” och vill helst ha spåret/jakten för sig själv. Den vill och bör inte jaga i flock som brackor utan fungerar bäst självständigt på sitt sök och sitt spår. Dock kan den acceptera att jaga tillsammans med flockmedlemmar vilket kan vara värdefullt vid vildsvinsjakt. Skärpan mot vilt är en viktig egenskap och ras specifikt beteende som dagens hundägare och till viss del jägare har svårare att hantera än dåtidens jägare.
Rasen beskrivs som arbetsvillig, anpassningsbar, nyfiken, mångsidig, anspråkslös, livlig och uppmärksam, ofta godmodig mot den egna familjen. Men dåtidens Wachtelhundar hade en utpräglad flockkänsla och skyddade hemmets revir vilket man oftast uppskattade. Då rasen skall vara självständig och ha stor jaktpassion måste den formas till ett fungerande jaktredskap tillsammans med sin förare, annars går den lätt ur hand och jagar för sig själv. Dock skall man inte ta ifrån rasen dess ras specifika beteende och försöka omforma den till någon annan ras. Hunden bör få arbeta ofta för att bli en bra representant för rasen. Den har aldrig avlats för sin skönhets skull och kan därför variera betydligt i exteriör. Avel har endast inriktats på de jaktliga egenskaper och wachtelhunden kan bli en problemhund om den inte får utlopp för sin stora jaktpassion.(Se berättelsen om Marko). Många hundar har varit tvungna att byta ägare för att komma till sin rätt. Det speciella kynnet hos en jaktpassionerad wachtelhund passar inte hos alla utan skapar där problem med oro, aggressivitet, rangstrider m.m. Samma hund kan hos den vane hundkunnige jägaren bli en topphund. En wachtelhund som får arbeta och utvecklas blir också den trevliga godmodiga och lugna ”familjehunden”. Rasen brukar ofta beskrivas med orden ” inte var mans hund”.
R.Friess myntade begreppet ” En wachtelhund utnyttjar hänsynslöst sin herres fel” och det är ett begrepp många wachtelhunds ägare fått känna av.

1:10 JAKTPROV SOM GRUND FÖR AVELN

All djuravel är beroende av prov i någon form för att bedöma om aveln uppfyller de mål vi satt upp. Jakthundsaveln är således beroende av utvärderingsinstrument. Jaktprov är ett sådant instrument.
Utvecklingen av jaktproven påverkas av jägarnas krav. Den enskilda jägaren kan ha mycket varierande krav på hur just hans hund skall fungera. Wachtelhunden har stor jaktlig bredd. Den vidsökte wachtelhunden kan hos en förare upplevas som att söket inte kan vara nog långt och vidsökt, medan samma typ av wachtelhund hos den andra föraren med begränsade jakt möjligheter(vägar m.m.)driver ägaren till förtvivlan då hunden är alldeles för vidsökt och lång jagande. Samma hundtyp men olika krav och önskemål.

Den tyska Wachtelhundklubbens egna jaktprov hölls första gången 1 oktober 1910 i Mittelfranken. GebrauchPrüfung, förkortat GP, bruksjaktprov bestående av i huvudsak skogsvattenprov. Provordningen var ännu inte fastställd.10 startande DW, varav 5 gick till pris. Bland dem finns tidigare nämnda Wanda v Wachtelstein,1737 J med ett andra pris,175 poäng av 200 möjliga.

Vid generalförsamlingen 1911 fastställdes provordningen som skulle utgöra grunden för det fortsatta avelsarbetet. Rudolf Friess kom att ha en avgörande betydelse på provens utformande.

Provet omfattade följande moment:
Sökets art i skogsterräng (med skall vid synkontakt av vilt alternativt på spår)
1. fritt sök 2.drev
Eftersök
a.i spårlina
b.rapporerande(totverweisen)
c.döskallande(totverbellen)
Sök under hagelbössan, stöta fågel och småvilt i tät terräng, lugnt uppträdande i uppflog, lugn i skottet.
Apportering av fågel
Platsliggning fritt och/eller kopplad
Linförighet i skogen
Uppträdande mot rovvilt, och annat farligt vilt.Delades upp i två olika arbetsmodeller a. ställande med skall b. att avfånga viltet självständigt
Vattenarbete i vass med och utan änder, apportering på djupt vatten
Släpspår och apportering av hare och räv
Allmän lydnad och samarbete

Till detta fogades i provreglerna 1922 momentet näsa och spårskall.
En exteriör bedömning med funktionell - jaktlig betoning, avslutade provet.

Under åren 1910-1924 provades ca 10 % av antalet födda wachtelhundar på GP. Dessa hundar fortsatte i avel. Avelns tonvikt låg på bra ”näsa”, spårskall, skärpa.
Skärpan delades upp i avfångande av vilt, vilket 30 % av de startande hundarna klarade under dessa år och ställande av rovvilt/farligt vilt som 70 % klarade.
De bruna hundarna hade under de första 25 åren mycket hög skärpa men problem med spårskallet. Skimlarna hade bra spårskall men saknade ofta skärpa.

Fram till mitten av 20-talet hölls jaktproven helt i skogsmark, det fanns bara ett prov, GP. Wachtelhunden skulle ha lätt för skall, bra skogssök och upptagsförmåga(Stöbern). Stumma hundar, eller hundar som bara skallade vid synkontakt av vilt, skotträdda, handskygga, utan vattenpassion, avsaknad av skärpa eller med dålig näsa kunde inte gå till pris. Detta var och är allvarligt fel. Man hade på 20-talet många hundar med hårda skall, vilket inte var önskvärt. Något måste göras för att ändra detta.

Vid 1924-års Huvudförsamling beslutades att införa anlagsprov (Jugenpüfung) för unghundar. Till en början fanns ingen åldersgräns på anlagsprovet. Först 1949 infördes anlagsprov A för unghundar yngre än 15 månader samt anlagsprov B för hundar äldre än 15 månader. I B-provet ingick apportering av fågel som ett obligatoriskt moment. Detta B- prov omvandlades sedan till avel -lämplighetsprov, idag kallad Eignungsprüfung(lämplighetsprov), EP.

Mellan åren 1923-1942 bedömdes ca 1200 hundar på jaktprov. 80-90 % av de startande godkändes i de viktigaste momenten ”näsa”, spårskall samt skärpa. Spårvilja och spårsäkerhet bedömdes under skogssöket som ett moment och ingick i drevarbetet i skogen. Vattenglädje, skottreaktion, förighet samt apporterings glädje bedömdes också vid anlagsproven.

Rovviltskärpan bedömdes i proven fram till 1988. De flesta hundarna som bedömdes på prov fram till 1988, ställde viltet, ca 60 %, 40 % avfångade själva viltet. Viltskärpan har stor betydelse för jakthunden och är ofta en förutsättning för ett lyckosamt eftersök på skadat/sjukt vilt som hunden med rätt anlag måste ställa eller avfånga. Skärpemomentet slopades ur provet på grund av påtryckningar från tyska djurskyddsorganisationer, 1988. Diskussioner och stridigheter om denna egenskap och sättet det provades på var allt sedan andra världskrigets slut en ”het potatis” i massmedia.
Djurrättsaktivister och allmänhet utan jaktintresse/förståelse fick slutligen politikerna med sig och skärpeproven stoppades. Hundklubbarna i Tyskland fortsatte dock att bedöma skärpan vid praktisk jakt.

Rudolf Friess var helt övertygad om att wachtelhundens medfödda apporteringsanlag var en önskvärd egenskap och förde 1930 igenom momentet ”bärarglädje” (bringfreude) i anlagsprovet. Man släpade en död fågel en kort sträcka, hunden släpptes på spåret och apporterade fågeln. Hunden kunde bli godkänd för avel om de övriga momenten var godkända på provet men apporteringen inte fungerat.
Apporteringen togs bort ur anlagsprovet 1989. Momentet togs bort med motiveringen att de som lyckades på provet var tränade hundar och man kunde därmed inte bedöma spontanapporteringsanlagen.
Drevmomentet i provet bedömdes i skog – buskbeklädd - mark fram till 1949 då man beslutande att lyfta ut hardrevmomentet på fält. Syftet var bland annat att kunna skilja ut de hundar som drev och skallade endast vid synkontakt av vilt samt premiera de hundar som hade korrekta spårskall och ett spårsäkert arbete. Problem med hårda skall var ett faktum som man ville ändra på. På fältet fick man en bättre uppfattning av hur hunden fungerade.
Spårskallet bedöms sedan år 1949 uteslutande på fält samt på hare. Redan på 20-talet infördes i provordningen att spårskallet skulle premieras före skall vid synkontakt med vilt. Skall på annat vilt än hare fick inte premieras fullt ut. Detta då även den opålitligaste hunden vanligen skallar på rådjur som ger mer vittring än hare. Sedan 1983 finns ett kännetecken i provet som markerar hundar med löshet i skallet,”L”.

När man flyttade ut hardrevet på öppet fält kunde man betydligt lättare skilja på sök- och drevarbete. Man fick bättre bedömning på hårda respektive lösa skall samt de hundar som hade mycket bra eller dålig "näsa" vid drevarbetet på fälthare. Man ansåg till att börja med att 15 en hund som hade bra skall samt jobbade länge på spåret också måste ha en bra näsa. Dock var det problem i skogsterräng att säkert bedöma hur och vad hunden drev. Spårvilja och spårsäkerhet värderades efter uppdelningen som två åtskilda moment, de hade tidigare ingått i skogssöket. På fältet skulle inte hunden som tidigare resa haren själv utan man började med drevkedjor på samma sätt vi är vana vid idag.

Fritt sök i skogen ändrades således samtidigt med att hardrevet bedömdes på fält. Under det fria söket i skogen skulle hunden däremot visa sin sökvilja och helst resa vilt och driva detta med skall. Med den unga hunden kunde domare och hundföraren gå igenom skogen under sökbedömningen. Sedan år 1974 gäller att sökanlaget provas utan synkontakt med föraren och genom att hunden självständigt söker av skogsavsnittet. Man slutade gå igenom såten.
Det överensstämmer med det tyska jaktsättet då man vanligen inte förflyttar sig med hunden utan hundföraren står på pass och låter hunden arbeta därifrån. Hunden måste därmed vara självständig och ha ett bra sökarbete, vara en stöberhund. Man jagar med kulvapen. Vilttätheten är ofta stor och rasen skall jaga hare, räv, annat rovvilt, hjort och vildsvin. Rådjuren pürschas huvudsakligen.

Momenten vattenglädje och förighet har varit tämligen oförändrat genom åren. Förighet är den uppmärksamhet och tillgivenhet hunden visar sin förare. Förighet bör inte förväxlas med lydnadsdressyr. En unghund med stor jaktpassion på spår får inte bedömas ha bristfällig förighet enligt tyska bestämmelser.

Jaktproven har omarbetats många gånger under årens lopp när det gäller detaljer och är således inte statiska men huvuddragen är desamma. För att få jaga med sin hund i Tyskland måste hundföraren ha klarat vissa delar av jaktproven med sin hund. Ha ”körkort” för jakt med hund. Därför finns olika typer av prov och det kan skilja något mellan delstaterna.
Idag startar 70-80 % av unghundarna i Tyskland på unghundsprov. Därmed har VDW en bra grund att stå på för att utvärdera avelsdjuren innan fortsatt avel. Kravet på godkända jakthundar från jaktorganisationen och andra beslutande i samhället har varit till hjälp i avelsarbetet för rasen.

Lämplighetsprov för jakt, Eignungsprüfung-EP infördes 1962 i VDW regi. Provet växte fram ur anlagsprov B. EP provet liknade mycket unghundsprovet men kraven var högre. Där ingick att bedöma hundens lämplighet när det gäller drevförmågan på fälthare, skogs söket måste vara välutvecklat, effektivt vattenarbete i tät vass för att driva ut sjöfågel, eftersök på konstlat blodspår ca 5 tim gammalt samt apportering av fågel på land o i vatten. Från 1996 finns möjligheten att prova sin hund utan hardrevmomentet, den måste i så fall ha klarat unghundsprovet (JP) tidigare där hardrevomentet ingår. Provet liknar det svenska Ökl.

Bruksprov-Gebrauchprüfung,GP har tidigare nämnts och har funnits sedan 1910. Tonvikten ligger på skogs söket ,olika apporteringsmoment samt spårarbete i lina med rapportering/ställande som avslutning, vattenarbete med apportering, spårarbete samt sök i vatten och vass, hundens förmåga att arbeta under bössan, passivitet i skott, apportering, förighet med linförighet, fritt följ, platsliggning under jakt, lugn i passivitet, respekt för skjutet vilt. Lydnaden bedöms i skogen och med kraftiga störningar. Vanligen ett två dagars prov.

Eftersöksprov- Prüfung nach dem Schuss-PnS. Sedan 1983 kan hundföraren prova sin hund på konstlade blodspår minst 20-40 timmar gamla spår, släpspår med hare 500 m med fyra vinklar, apportering av räv, hare, fågel. Fågeln är dold på land eller vid vattenarbetet i vass 16 eller dylikt. Apportering över vatten med minst 50 m simsträcka med hinder för att därefter på land (andra sidan vattnet) utföra 100 m släpspår och självständigt finna samt apportera viltet tillbaka till föraren.

Vildsvinssprov- S-prov där S står för Schwarzwildprüfung. 1989 infördes detta prov för att bedöma hundens självständiga arbete på vildsvin. Hunden ska själv finna, splittra en vildsvins flock samt driva ut viltet. Om viltet inte låter sig drivas skall hunden ställa det tills ”skytten” kan avfånga viltet.
Därutöver finns naturliga jaktprov vid praktisk jakt:
Skärpeprov: Snabbt, säkert avfångande av rovvilt eller skadat vilt.
Naturligt eftersök: Spårande i lina minst 500 m på minst 5 tim gamla spår, driva, avfånga eller ställa skadat vilt. Hunden bedöms om den är rapporterande/totverweisen eller ställande/totverbellen. Ofta har man detta prov efter större planerade jakter där skadskjutningar kan förekomma. Vanligen börjar man spårarbetet på vildsvin, dagen efter jakten om skottplatsen indikerar att det skadade djuret gått undan. Eftersöks kunskapen är hög och uppgiften tas på stort allvar.
Samtliga prov är utformade för att få fram så bra jakthundar som möjligt.

I Sverige har vi unghundsprov sedan 1987 enligt de tyska proven.30-35 % av årskullarna startar på prov varje år. Öppenklassprovet liknar det tyska lämplighetsprovet. Vi har även eftersöksprov samt vildsvinsprov. Viltspårproven för eftersök av hjortvilt är desamma som gäller för alla raser i Sverige och sedan 2003 finns även eftersöksprov för vildsvin där hela ekipaget bedöms.

1:11 DDR- Gruppavel

Efter andra världskriget kom Sovjetunionen att påverka Östtyskland i hög grad. Det rådde oordning inom aveln efter kriget, som nämnts tidigare.
Redan i slutet av 50-talet (1958) började man föra egen stambok över DDR hundarna. 1961 byggdes Berlin muren vilket innebar att kontakterna med Västtyskland bröts. Fram till 1990 avlades DW i Väst- och Östtyskland åtskilda. Bara enstaka utbyten skedde. Det fanns många duktiga människor som förde rasen vidare inom DDR men paret, doktorerna Heimart och Dorothea Schlemm (Thüringen), kennelnamn Walddoktors, med uppfödning av alla färgvarianter sedan 1954, förde en mycket noggrann kontroll och dokumentation över aveln i DDR. Tack vare detta kan vi idag få en bra bild av vad som hände bakom järnridån.
Avelsmålen var desamma som i väst Tyskland, jaktproven var utformade på samma sätt. Egen förening för avel och provverksamhet blev man tvungen att bilda när delningen av Tyskland var ett faktum. Från 1957 krävdes i DDR att båda föräldrarna var meriterade på jaktprov före avel.
Inavel var naturligtvis ett problem till att börja med. De stamhundar som kom att ge grunden till DDR-hundarna var 18 när gränserna stängdes.

DDR stamhundar:
		Avkommor i svensk stam
1.Keilerborns Kämpfer,	brunskimmel(1944)	5
2.Phryne v Hochsträss,	brunskimmel(1942)	3
3.Moorbergs Pussta,	brun,(1943),	2
4.Odin v Otternberg,	brun,(1949)	3
5.Holle v Elchwinkel,	brun,(1951)	0
6.Jagan v Elchwinkel,	brun (1953),	7
7.Katrin v Elchwinkel	brun (1953)	6
8.Odal v Elchwinkel	brun (1954)	14
9.Perle v Elchwinkel	brun (1955)	1
10.Quarz v Elchwinkel	brun(1955)	1
11. Alk v Elchwinkel	brun(1958)	16
12. Jule v Elchwinkel	brun(1959)	2
13. Udo v Seegarten	brunskimmel(1958)	16
14 Plessjägers Xoro	brunskimmel(1959)	7
15 Joggl v Wessobrunn	brunskimmel(1953)	0
16 Tasso v Steintal	brunskimmel(1948)	10
17 Hella v Hermetze	brunskimmel(1955)	8
18 Michaels Tine	brunskimmel m röda tecken(1955)	4

Hund nr 13. Udo von Seegarten har blinda avkommor registrerade, dock okänt vilken exakt ögondiagnos som orsakat blindheten.
Flera av DDR-stamhundarna var nära släkt med varandra.

Frank Hueter, son till en ost-preussisk godsägare, startade sin omfattande uppfödning 1950 och slutade i början av 80-talet, kennelnamnet Elchwinkel. Han bodde på gränsen till DDR och blev totalt utblottad ekonomiskt genom kriget och de politiska beslut som skedde. Han hade många tikar och hanar i egen avel, därtill flera olika hundraser. Ibland behölls hela kullar och de användes till avel. Hueter var besatt av idén att få fram de perfekta jakthundarna. Han drev inaveln mycket hårt vilket skapade panik hos genetiker och andra! Hueter ville skapa en ny ras. I 109 wachtelkullar hade Hueter renrasiga hundar som bas. Han avlade fram de helröda wachtelhundarna genom mycket hård inavel. Den röda färgen var inte önskvärd inom VDW och dessa valpar gallrades bort av andra uppfödare. När tatueringskravet infördes i VDW och därmed härstamningsbevisens korrekthet kunde kontrolleras vägrade Hueter gå med på detta. Han uteslöts med tiden ur VDW på grund av sin oseriösa avel. Inom DDR hade man stor begränsning av avelshundar på grund av sin isolering från övriga världen, vilket innebar att man måste acceptera även de röda hundarna i aveln. Flera av dessa hundar härstammade från Elchwinkel-uppfödningen.

Inom DDR bedömdes 90 % på JP, 80 % av hundarna röntgades, 15% HD-fel enligt stamböckerna. HD-bedömningssystemet var enligt den gamla svenska modellen.
Det registrerades totalt mellan åren 1945-1990 : 7497 DW i DDR.
Valpmedeltal låg på 4-5 valpar/kull.

1:12 Sverige

Under andra världskriget kom rasen till Sverige. Detta genom jaktkontakter. Godsägaren Niels Treschow, Hjuleberg, Heberg var god vän med Forstmeister Franz Mueller-Darss, Lüneburg som hade Moorbergs kennel. Kriget innebar naturligtvis stora svårigheter och hjälpen från Sverige var säkert behövd. De första registreringarna i Sverige skedde 1942 av den bruna tiken Moorbergs Asta och en brun hanhund som ägdes av Franz Mueller - Jupp von der Fahre. 11 importer, varav en hel valpkull togs in på 40-talet.

Studerar man stamböckerna över Moorbergs hundarna som startades på prov i Tyskland så ser man att de ofta hade hög skärpa, bra sök och var hårda i skallet. Moorberg uppfödningen omfattar 34 kullar fram till 50-talet och finns bakom många tyska kennlar ännu idag.

SVENSKA STAMHUNDAR

NAMN		REG.AR
1. MORBERGS ASTA	BRUN, TIK	1942
E -> CLAUS V WISENBEK U. ->:* VERA VD FIRST*
2. JUPP VD FAHRE	BRUN,HANE	1942
E. ->JUHE V ZABELSTEIN U. PSGR >* ALBERTA VD ILSENBURG*
3. HASSO VD GRABERKATHE BRUN,HANE		1948
E. MOORBERGS WIDU U. SENTA ABENDRADE
4. MOORBERGS HEIDI	BRUN,TIK	1949
E. MOORBERGS ZETER U. >: MOORBERGS ALTE*
5. MOORBERGS ZAR	BRUN,HANE	1949
E. LUMP V HULSENBRINK U. MOORBERGS HEIDI
6. MOORBERGS ZEDER	BRUN HANE	1949
7. Moorbergs Zofe	BRUN,TIK	1949
*8.> Othello v Oberwald BRUN,HANE**		1964
e. PSGR „ > Marko v Morretal u Senta v Silberwald*
9. Undine v Rottberg	BRUN,TIK	1964
e.Karo v Hilgenstrauch u Kassa Kaufhold
10. Nock vd Medebek	BRUN,HANE	1967
e. >Surko v Hagerwald u Lady v Anzinger Forst*

Rasen spred sig i Skåne på olika gods och hos vanliga jägare. Hundarna användes som en skalldrivande, tuffare "spaniel", duktiga som vattenapportör och blev populär vid hjort- och rådjursjakt. På 50-talet fördes en intensiv diskussion om långbenta, snabba hundar som jagade rådjur i Sverige. Det var vanligt att stövare inte var rådjursrena på den tiden.
Detta accepterades slutligen inte, utan det skulle vara kortbenta drivande hundar till rådjursjakt. Wachtelhunden kom därför att användas mycket som eftersökshund, apportör samt som kortdrivande hund. Hur ”kort” de drev är okänt. De svenska hundarna var lågställda jämfört med de importer som kom senare på 80- och 90 talet. De hade ofta hög skärpa och var inte lösa i skallet. Mycket av de rykten om besvärliga hanhundar som lever kvar ännu idag kommer från de gamla svenska hundarna som inte var några kuddvärmare. Med hög skärpa och jaktpassion var det ibland problem om inte hunden hamnade i rätta händer.
Från Skåne spred sig rasen till Sörmland, Gotland och mellan Sverige. Norrland har inte varit rasens naturliga utbredningsområde.

Rasen hamnade under Spanielklubben(senare SSRK)s beskydd fram till 1992. Inom SSRK eller enligt FCI:s indelning är Wachtelhunden en katt bland hermelinerna eftersom den är mer drivande än apporterande.

1964 kom >* Othello von Oberwald, brun hane, från Westfalen. Importör var Vera Liljedahl, Askörens kennel, Stockholm. Othello såldes senare till S-E Larsson, Hässleholm Othello parades med några tikar som fanns i landet. De första hundarna med PRA började dyka upp. Detta i kullar som var helt obesläktade med varandra. Det var okänt under denna tid hur PRA nedärvdes. Man trodde länge att bara hanhundar fick PRA.
Othello fick 33 valpar. 7 gick i fortsatt avel, bidrog till 74 barnbarn. Två kända PRA fall.(reg SKK).

Undine vom Rottberg, brun tik, importerades samma år. Hon registrerades aldrig i Sverige men användes i avel under 60 talet. Det inregistrerades 11 valpar varav två fortsatte i avel. Importör var Hubert Manfredsson, Hjärta, Örebro.

1967 kom Nock von der Medebek, brun hane till kennel Sippolas, som redan hade wachtelhundar till jakt sedan slutet av 50-talet. Nock var en utmärkt och rastypisk wachtelhund, mycket bra i skogen som drivande hund med bra upptagsförmåga och som apportör under andjakten. Tuff och med hög skärpa men ändå samarbetsvillig och läraktig. Inte heller Nock var av den kuddvärmande typen.
Nock fick 56 valpar, 10 i fortsatt avel, 131 barnbarn. Ett fall av trolig PRA.

PRA fanns redan i Sverige när de två importerade hanarna på 60-talet började användas i avel. Detta kan misstänkas eftersom det är frågan om recessiva anlag och PRA utföll i obesläktade parningar mellan importerna och de gamla svenska hundar som hade kommit på 40-talet.

KARANTÄN infördes 1967 ! Detta innebar att vi blev isolerade.

1975 importerade Härje Hallgren- Zora von der Wald till Gotland. Hon fick 12 valpar, varav 4 fortsatte i avel, 71 barnbarn. Zoras morfar var Uto vd Tanzlaube. Uto var ”matador” på 60-talet och finns i nästan samtliga stamtavlor bakom våra importer. Uto leder barnbarns statistiken bland de tyska hundarna inom VDW:s avel.

1983 kom de första "riktiga"brunskimlarna till Sverige. Tidigare skäckar och skimmel var bara de som föll ur bruna kombinationer. Många av dessa blev bortgallrade som nyfödda.

Pfalzjägers Pablo, fick 37 valpar samt Molly v Schwarzenback, 45 valpar. Dessa togs in av Franz och Helga Koch, Frahekos kennel, Klippan. Bra jakthundar som tyvärr nedärvde mycket HD, båda hade själva HD.

Rasen förde en relativt tyst tillvaro med låga registreringssiffror sedan införsel i Sverige fram till 80-talet. Rasen var sällsynt och fanns hos jägare. Efterfrågan av rasen ökade under 80-talet i samband med rådjursexplosionen. Situationen påminde mycket om hur rasbildningen gick till i syd Tyskland i förra seklets början. Jägarkåren behövde en effektiv hund och rasentusiasterna måste därför samlas och agera för att konsolidera rasen.

1987 SWK bildades inom SSRKs-paraply organisation. Inofficiella unghundsprov enligt tysk modell hölls första hösten.18 hundar startades på prov på Skarhult samt Björkviks gods. Till de tyska domarnas förvåning höll våra svenska hundar hög jaktlig standard och klarade proven till full belåtenhet. Hd-röntgenresultat blev offentliga och bekämpningsprogram infördes.

1992. Officiella jaktprov med öppenklass samt unghundsprov .Obligatorisk ögonlysning krävdes före parning.

1993 20/4 SWK blir egen specialklubb och lämnar SSRK efter cirka 50 års ”beskydd”.

1:13 INAVELSGRADEN

Inavelsgraden i den svenska stammen Inaveln fortsatte att minska i rasen under och efter andra världskriget. En topp på 14 % i medelvärde i den svenska delen av rasen ser vi år 1988(pil). Intresset för rasen i Sverige från början av 80-talet innebar att efterfrågan på valpar var större än tillgången på avelshundar. Inaveln ökade snabbt på grund av brist på avelshundar. SWK:s bildande samlade intresserade för att ta itu med de problem som rasen hade och detta förde med sig att inaveln minskade dramatiskt samtidigt som sjukdomsproblemen uppmärksammades och kunde minskas.
Importer från Tyskland kommer numera i en strid ström till Sverige och införselreglerna ändrades under 90-talet till förmån för rasaveln. De importer som kom under 90-talet innebar en ökning av avelsbasen med fler obesläktade individer. De importer som kommer numera är vanligen släkt med dem som kom på 90-talet. Vilket innebär att avelsbasen minskar igen.
Inavelsgraden i den tyska delen av rasen har följt samma utveckling som i Sverige. Efter återföreningen av Tyskland, år1989, innebar det att de hundar som används inom DDR-aveln kom in direkt eller så småningom indirekt i avelsarbetet. Bland de bruna linjerna var man mycket försiktig med att använda DDR-hundarna. Man var orolig för sjukdomar, mentala defekter bl.a. Skimmel-linjerna har i större utsträckning utnyttjat hundar från DDR. Detta fick till följd att inaveln minskade i hela rasen inom VDW. Dock har inaveln ökat de senaste åren och avelsbasen har minskat även inom VDW - avel.

SAMMANFATTNING

Wachtelhundsrasen är en genuin jakthundsras som formades för 100 år sedan i Tyskland.
Rasens grund består av 11 hundar.
Aveln har varit under strikt kontroll sedan begynnelsen.

Man har konsekvent använt jaktprov som utvärderingsinstrument. Endast jaktprovsmeriterade avelsdjur har används i avel, övriga har inte påverkat populationen. Rasen har behållit sin typ, karaktär och jaktliga egenskaper på grund av eller tack vare strikt avelskontroll. Man har praktiserat så kallad gruppavel för att ha en avelspool om utvecklingen skulle gå fel eller komma in i en återvändsgränd. Gruppavel har även uppstått ofrivilligt på grund av politiska beslut, krig, Berlinmuren, karantän. Rasen finns i alla angränsande länder runt Tyskland och användningsområdet är det samma.

Inaveln i rasen har varit relativt hög men har minskat när modernare rön gjort sig gällande. Sedan SWK bildades 1987 har rasens inavelsgrad och hälsa förbättrats. Rasklubben har följt traditionen från kontinenten och använder jaktproven för att utvärdera avelsarbetet.
De svenska wachtelhundarna har således sitt ursprung från tysk, välkontrollerad avel. Rasen har behålligt sin jaktliga förmåga trots lång isolering från hemlandet. Rasen fanns och finns hos jägare vilket har säkerställt den jaktliga förmågan. Idag har vi ett bra utbyte av avelshundar med Tyskland och samarbetar internationellt om rasens framtid. Rasens ska även fortsättningsvis vara jägarens hund men inte var man hund.

Se vidare dokumentet ” Nuläget” där den svenska aveln mer noggrant presenteras.

2003-12-13 /LK

Källor:
Stamböcker från 1916-2003
Friess R Der Deutsche Wachtelhund
Friess R Hatz Watz
Friess R Unsere Jagdhunde
Friess R Sünden rings um die Schweissarbeit
Hecker H Der deutsche Wachtelhund
Grünewald Der deutsche Wachtelhund
Schlemm Der deutsche Wachtelhund
Beuing R Zuchtstrategien in der Kynologie
Cramer H Die westfälische Wachtelhund chronik
Deutsche Wachtelhund Zeitung från 60-talet-2003

Teknik:
Dataprogram som används: Lathunden (SKK databas)och Dogbase(VDW databas).

Wachtelhunden av Laila Kalling